We´re back

Jag ber helhjärtat om ursäkt för den ickeexisterande uppdateringen från min sida. Bloggmotivationen har varit på botten och jag har helt enkelt inte lyckats ta mig upp förrän nu. Vad som har hänt på senaste tiden är mycket men samtidigt inget alls. Vi har avslutat våra karriärer som landscapers för den här gången, och jag måste erkänna att det var med stor lättnad och lite sorg i hjärtat som vi fick säga hejdå till gräsklipparen och alla kollegor. Sista veckan innehöll minst sagt en hel del slappa dagar och lunchrasterna utvecklades till något man skulle kunna kalla halva dagar ledigt. Men vi kallades the A-team endå, och om man är stjärnorna på jobbet får man lyxa till det ibland.

Efter fyra månader i Port Hedland har vi nu tagit vårt pick och pack och flytt den röda sanden för att påbörja vår resa längs med östkusten. Den planerade avgången var inte förrän på tisdag men med tanke på att den största cyklonen på 100 år beräknas slå till i Port Hedland då var vi tvungna att fly tidigare för att inte fastna. Cyklonen beräknas vara en 5a på skalan, av 5 möjliga. Det pratas om 7 meters tidvatten, flygande bilar och tak som slits av. En del människor pratar till och med om evakuering. Men det är fortfarande bara ord, och sanningen lär vi få reda på om bara några enstaka dagar. Igår bokades biljetten om så vi har inte varit mentalt inställda på att redan nu åka. I stressen fick vi packa ner våra senaste månader i lådor och lämna av hos Andrea och Johnny, bråka med vår hatade landlord och säga hejdå till människor allt för snabbt.

Men just nu befinner vi oss på Perth flygplats och har ätit en minisallad för alldeles för mycket pengar i förhållande till storleken. Men om det är något vi är vana med vid det här laget är det höga priser. Älskade Port Hedland är inte bara öde, rödfärgat och enbart bestående av människor i orangea kläder och de svettluktande urinvånarna, överpriserna är ett faktum. Att se på sista lönespecifikationen hur mycket man tjänat i förhållande till vad man sparat var som ett slag i magen. Något jag därför väljer att inte tänka på. Enklast så!

Vi tackar Port Hedland för den här gången både med sorg och lycka. Jag känner att jag fått nog av den för nu och är mer än redo att återigen börja leva som en backpacker. Hemlös och ovetandes om vad som komma skall. Vi har under våra fyra månader inte bara lyckats skaffa oss ett hem, vi har även båda mot all förmodan fått pojkvänner och vi har utvecklat en helt ny vänskap med älskade Andrea. Att lämna tredje parten av Swedish Landscaping Mafia var inte bara lite sorgligt. Hon har gjort så himla mycket för oss och vi är evigt tacksamma för att hon gjort vår PH tid så himla bra. Det låter som att jag säger adjö till stället och människor för evigt men så är inte läget. Om två månader beger sig antagligen Mimmi tillbaka och om 3 månader även jag. Då är det bara jobba jobba jobba som gäller för att återigen spara så mycket man bara kan till den extremt oklara framtiden.

 Älskade 3 Graham place

/Ida