Det är vår tid nu

Jag vet inte om det är solen, ljuset, landscapingjobbet, de bra pengarna, alla festligheter, de härliga människorna, de skabbiga flugorna eller bara en kombination av allt som fått mig så high on life. Jag njuter varenda dag och jag är så himla glad att jag gör den här resan. Att jag trivs så bra som jag gör trodde jag aldrig, och inte heller att man skulle komma in i vardagen så snabbt att jag faktiskt kan se mig återkomma hit igen efter vår underbara resa längs Östkusten. Har vi så kul som vi har här, i lilla skithålan Port Hedland, kan jag inte ens föreställa mig hur kul det kommer bli på Östkusten. Med tanke på vårt sparsamma sparande (slösaktighet) planerar vi numera att stanna kvar till mitten av Februari innan vi lämnar det här stället. Planen är då att börja i Melbourne och därifrån resa uppåt till alla de fantastiska platser man bara måste få uppleva i livet. Något som är så otroligt kul är att vi har en massa människor vi träffade på Bali som vi ska möta upp på diverse ställen, men också en hel del svennebananer från hemma. Kommer bli så sjukt kul att möta människor från hemmaplan i Aussie. Men hur som, vi lever och har det mer än bra här borta. Vi har inte fått någon heatstroke ännu vilket är rätt skönt. Vi dricker fortfarande litervis med vatten varje dag och vi har inte stött på giftormen som ska bo på grannens tomt. 

I början oroade man sig för diverse kryp och ormar när man kröp i buskar på jobbet. Det börjar numera bli vardagsmat, och det finns inte direkt utrymme för att vara rädd för ett eventuellt djur när du kryper in på alla fyra under ett palmträd för att klippa av en gren. Kort sagt börjar man vänja sig. Skyddskläderna som från en början var korrekt knäppta och helt skyddande blir allt mer och mer avklätt med bla uppvikta armar, och solglasögonen har en tendens att hamna på huvudet. Tills jag häromdagen gjorde något så oskyldigt som att bar en massa kvistar till trailern och lyckades få en gren i ögat. Tolkar det som ett wake up call och använder hädanefter glasögonen flitigt. Det äckligaste är när man ser ett spindelnät men ingen spindel. Man vet att den finns där men inte var eller om den kommer anfalla med dödligt gift eller om den är lika oskyldigt som själva bladet den bor på. Jag har hittills lyckats skaffa mig två bett på halsen från gud vet vad. Eftersom jag haft betten ett bra tag och fortfarande är vid liv utan andra symptom än två fula bett misstänker jag att det är en av alla dessa elaka små myror som varit i farten. Sånt får man väl ta när man har ett sånt riskfyllt jobb som landscaping. 

 Så här söta är vi när vi åker och handlar

 Andrea och whipper snippern

 Varje dag klockan 9 har vi en såkallad smoko

/Ida